Våra första fantastiska fårår

Det är så vackert i den gamla fruktträdgården. Ängarna sluttar öppna ned mot sjön. Vi ser också en flik av Kronobergs Slottsruin förbi grannens trädgård och sjön som vilar spegelblank den här tidiga försommarmorgonen. Åtta tackor med lamm flyttade in igår, den 15 juni 2014. Lilla beageltiken, bara nio veckor slinker in genom en maska i nätet och undersöker noga de nytillkomna i hagen. Hennes ett år äldre syster avvaktar. Rossi har bara för någon månad sedan rest runt med oss i Bourgogne. Hon har redan sett det mesta och låter sig imponeras, men steg för steg.

Vi tittar förundrat på varandra. Igår körde Thomas hyrt släp för första gången någonsin. I två omgångar har vi hämtat våra får med lamm. Thomas har kört på slingriga och smala skogsvägar. Med den äran. Uppskrämda anländer de, tackorna med lamm, i två grupper och vi öppnar bakdörren varsamt men de blir ändå skrämda, och rusar rakt in i det nyansade fårhuset, ett gammalt garage som vi rensat och tvättat ur. Är det lagom stort, kommer de att sova ute eller inne. Kommer betet att räcka. Hur många hagar till kommer vi att behöva. När måste vi skilja tackorna från ungbaggarna. Frågorna är så många och svaren så varierande. Jo vi har läst fårbibeln och förstått att sjukdomarna som lurar är många, många.

Men just nu denna morgon njuter vi.

11
1

Tidigt uppvaknande

Det hinner bara gå några dagar när vi hittar ledartackan liggandes i den gamla offerlunden. Hon vägrar att resa sig. Först tror jag att hon brutit ett ben. Men ser snart att hennes juver är svullen och röd. Jag ringer Distriktsveterinären, som kommer efter bara några timmar. Vår fina tacka har rört sig mot fårhuset, men är fortsatt ynklig. Det råder förstämning i hagen. Veterinären sätter på sig rock som knäpps i ryggen och långa handskar och bekräftar våra onda aningar. Han instruerar hur jag ska ge henne antibiotika, var jag ska spruta i nackskinnet. Jag har känt mig säkrare i livet. Hela den natten gruvar jag mig. Thomas delar oron. På morgonen är juvern lila, jag ringer igen. Det här kommer inte att gå. När veterinären kommer är vi förberedda, hon får en första spruta, lägger sig efter några minuter i hagen till synes livlös och får så den sista sprutan som frigör henne från hagen och sina små lamm för alltid. Vi hämtar ett vitt lakan och lyfter upp henne på cykelkärran och sätter henne i det svala garaget. Vad gör vi med ett dött får. Det glömde vi att fråga veterinären. Thomas ringer Fårhälsovården och de hjälper oss. Vi får veta vart vi ska ringa för att få hjälpen med hämtning. Och förstår att det vuxna fåret inte kostar något, att som vi antar bränna. En gigantisk lastvagn hämtar, vårt fina ledarfår dinglar i kranen. Det är det sista vi ser av henne. Vi anmäler händelsen till jordbruksverket. Många timmar av ett helt annat arbete än vi överhuvudtaget drömt om. Vi övertygar varandra om att det här var bra, vi har nu en mer realistisk syn på det som väntar. Men det hade kunnat få vänta någon vecka till.

Balarnas mästare

Det blir en het julimorgon. Tackorna och lammen har varit hos oss i snart fyra veckor. Våra första balar ligger prydligt vita på fälten. Jag är på väg till Karlshamn, Thomas ringer och säger att fåren bums måste få mer mat. De får för lite mat i hagen. Det har han fått veta. Grannen var tydlig i sitt budskap. Ok, då är det bara att öppna en bal. Typiskt att jag just idag inte är på rätt plats. Ingen av oss har någonsin öppnat en bal. Flytta den med handkraft är uteslutet. Det blir för Thomas att skära där den och han står. Jag säger i ett försök att vara medkännande skämtsam. Du får ta brödkniven! Och svaret kommer direkt, jag gör ju det, jag står här med den. Vi skrattar gott när kvällen nalkats. Men innan dess har Thomas haft en rejäl dust med brödkniv, häcksax, såg och yxa och en bal som var så hårt packad att mer än ett strå i minuten var en lycka. Nu, efter vintern och träning på tolv öppnade balar är Thomas mästarnas mästare i balöppning. Tack och lov att träning verkligen gör nytta.

1

1

Tröst med kunskap

Febrilt antecknar jag allt hon säger, foderråd, klippning, träckprov, klövkontroll och rutiner, och så lamningen. Hon sitter i vår soffa och vi hänger vid hennes läppar. Försöker komma ihåg alla våra frågor. När vi tackat henne känner vi oss stärkta. Vi gör i alla fall något rätt. Dagen efter är det klövkontroll. Vi har samlat alla tackorna och lammen i en liten ring av Knarrhultgrindar. Lyckliga över att vi fick in dem, Gotlandsfåren, allihop, andas vi ut. I samma sekund som klövkontrollen kliver ur bilen börjar det regna. Vi anar veterinärens smygande missnöje. Om du sätter henne så ska jag kontrollera klövarna, säger hon uppfodrande till mig. Sätt henne. Jag har sett det, men aldrig gjort det. Och ser ut därefter. Hon inser det meningslösa och säger håll henne runt halsen. Idag vet jag att det varit bättre om hon bett mig ta ett stadigt grepp om hennes haka och jag ställt mig grensle över den främre delen. Men nåväl, med en strid ström av droppar rinnandes ned innanför jackan arbetar vi oss igenom djur för djur, Och jag säger uppmuntrande; att det här går ju riktigt bra. Tystnad, följt av; bekvämare arbetsställning har jag haft. Jag säger inte mer, det behövs liksom inte. När sen minsta lilla lammet rymmer innan hon blivit besiktigad känner jag att vi aldrig kommer att omnämnas som hennes A kunder. Sittandes på två gipssäckar undertecknar hon intyget att allas klövar är prima. Innan hon stänger bildörren säger hon; fint hull kan jag se att de har.

Ett klipp

I strålande solsken, kliver vår förste fårklippare ur sin bil, sträcker på sig och tittar på oss genom sina mörka solglasögon. Klippstol, nej, det är för amatörer. Där står vi med vår nyinköpta stol, som vi inte en gång listat ut hur man sätter ihop. Den och snöslungan står som daglig påminnelse av investeringar som aldrig blev några riktiga klipp – i alla fall inte under vårt första fårår. Alla fåren ser helt nakna ut, när vi får tacka vår klippare. Det tar en god stund innan vi känner igen dem – fåren – igen.

1
1

Slakt

Vi gör ännu en gång en ring av grindarna från Knarrhult, och tittar på den lilla lappen med nummer, som vi antecknat, ändrat, granskat och ändrat igen de senaste dagarna. Jo, det blir alla baggarna och så de små som blev utan mamma som hämtades före midsommar. Några veckor före den här seneftermiddagen har vi åkt runt för att hitta bästa slakteriet. Vi stannar för ett bara några mil bort, kopplat till Åke P i Malmö där vi under åren handlat vilt. Nu återkommer vi, men på ett sätt som vi tidigare aldrig en gång fantiserat om. Vi är nöjda med det vi ser. Mannen som ska köra våra lamm till slakt är van, tack och lov. Vi säger många gånger den här natten att om några timmar är det över. När vi hämtar vår första egna lammlåda har bilden sjunkit undan och vi njuter av det möra goda och vällagade köttet. Vi vet exakt vad och var de har ätit. Inga långa transporter över jorden. När sedan skinnen anländer fint garvade från Tranås, känns det som om vi fått hem allihop igen. Bara lite stillsammare.

Hämt av bagge

För andra gången det här året hyr vi släp. Hundarna sitter i bilbaksätet. Det numera mycket lurviga baksätet. Nöjda efter en tidig morgonpromenad. Vi blir sena till Västkusten. Att köra 70 tar tid. Men baggägarna är vänliga, och vi får goda härliga smörgåsar i köket med vidunderlig utsikt över hagar och hav. Baggen är direkt vacker. Han är nog inte helt tillfreds med flytten. När vi kommer tillbaka till Helgö i skymningen ska den unge mannen ut ur släpet, utan att nosa på flickorna. Han sliter sig snabbt ur vårt valhänta grepp, men nu är vi starka. Thomas grensle över framdelen och jag drar långsamt i halsremmen som vi hunnit få på honom, baklänges långsamt, långsamt ned till hans alldeles egen hage. Lättnadens suck. Under en månad i total ofrivillig karantän kan han nu beskåda flickorna i grannhagen. Det är en fullkomlig lycka när han äntligen får friheten att möta dem.

1
1

Vackre Baggera

Kom fort, kom fort, det har hänt något nere i hagen. Jag släpper den nystekta kycklingen i köket och rusar i riktning mot hagen. Jag ser siluetten av en spöklik figur med en gigantisk stor fladdrande vinge som jagar våra tackor. Närmare ser jag att det är Baggera som om halsen har repet som hör till presenningen som hängt på tork på staketet. Och repet är fäst i presenningen. Den står som en gigantisk ballong, rasslande och prasslande efter honom. Tackorna uppfattar inte den mer positiva tolkningen som är den eleganta likheten med Stålmannen. De är vettskrämda. Och Baggera förstår ingenting , för bara en liten stund sedan var han hyfsat populär bland flickorna. Jag får stopp på följet och befriar Baggera från släpet. Efter det är presenningar livsfarliga inslag i hagen.

Vinter i hagen

Det är is på vattnet i hinkarna många morgnar. Och mörkret omsluter oss. Ändå är det med lika stor glädje vi inleder och avslutar dagarna i fårstallet. Tackorna äter, idisslar och går inga långa turer regniga och snöiga dagar. Vi lär känna dem. Mio är busig, 47-an ledaren, 37an, den skygga enslingen. Fram på vårkanten till en ovanligt kall vår i år, tittar vi noga, är de gravida, allihop. När de klippts syns det fortfarande inte helt tydligt på de yngsta. Vi slår vad om vem som blir först att föda. Vi får hjälp att tömma halm och göra rent i stallet inför att lammen ska komma.

1
1

Pimlico kommer redan i slutet av Mars

Och trots att vi läst, sett film och praktiserat kommer det första lammet som en totalt omvälvande upplevelse. Och det var inte någon av tackorna vi tippat. Vi sitter helt andäktigt och ser hur 72-an slicker Pimlico ren och puffar upp henne på benen efter bara några minuter, hon diar med lite hjälp inom en halvtimme.

Fullt i stallet

I juni kan vi räkna till 23 fina lamm. Thomas löser överbeläggningen i mitten av maj med att ta fram barnens gamla hage när våra grindar inte längre räcker till. Och så får vi två små som tackan inte orkar med, hon har bestämt sig, en räcker, inte alla tre. Vi löser det på vårt eget sätt. Var fjärde timme. Och det tar ytterligare några veckor innan nattsömnen blir intakt. Våra badkarslamm blir våra allra bästa vänner i hagen när sommaren kommer, vårt första fantastiska fårår.

1

1

11

Hösten präglas av nye baggen Baloo

Hösten präglas av nye baggen Baloo, till Baggeras döttrar. Vi inreder nytt stall och installerar våra gamla fina tackor med pappan till fjolårets alla lamm. Baloo och ungdomarna får gamla stallet. Vi krossar gamla trasiga tegelpannor som grund till entrén i nya stallet och får hjälp av Sebbe som ordnar elegant finish med grus till det nya stallet. Utanför äter våra gamla fina tackor och Baggera päron. Det är gott om päron den här hösten. Våra ungdomar äter äpplen, de är däremot ovanligt få i år.

Helgö vinter 2016

Vintern kommer i januari

Vintern kommer i januari. I år har vi dubbelt så många frusna vattenhinkar. 24 får är definitivt fler än 15. Höbalarna är också rejält frusna, men skam den som ger sig. Lyckan är total när nytt hö fyller de båda stallarna. Det doftar himmelrike. Vi sitter tysta och njuter av ljudet, från 24 nöjda får. Killarna uppför sig sådär, äter mest själva – först. Unge Baloo har umgåtts genom staketet med gammelfar Baggera och lyckats få ett jack i huvudet. Det läker enligt plan. Men nu är det slut på direktkontakt. Baloo tränar på oss, tar sats och rusar ända fram, tvärnitar, och; oj, vad ska jag göra nu? Han blir smekt bakom örat, helt okey, rätt skönt faktiskt. Baggera får skägg den här vintern. Vi bär varmt vatten morgon, middag, kväll.

11
1

Kort Marsrapport 2016

Baggera har senaste tiden uppfört sig som en skurk mot alla sina flickor, trist, aggressiv, vresig, vi bestämmer oss för slakt och veknar, han är ju vår första kille, ok vi låser in honom i en del av stallet, nära dörren ut, fina grindar, vatten och där inne får vi en oerhört arg kamrat, skrapar med foten, attackerar allt, verkligen allt. Vi ska hämta hö ur bal i mellanhagen, alla hungriga, alla tackorna stängs ute i nästa hage för att inte hindra hö in till båda fårhusen. Baggera fortsatt inlåst i sitt bås. Vi inleder balarbetet, skär upp och tar av plasten. Och så med en magnifik entre kliver han, Baggera, ur stallet rakt fram till balen, självklar närvaro. Och där vill vi inte ha honom. Ok, in till damerna, rätt nöjd, blir han uppför sig bättre än på länge. Arbete, arbete, traktor fast i blötsnö, putt, putt och så skottkärra. De unga klagar, i sitt stall, går för långsamt. Ok slit, slit. Till sist allt på plats inklusive Baggera in igen i sin hörna, inlåst nära stalldörr. Vi hämtar vatten. Och tillbaka, till stallarna, vad ser vi? En magnifik Baggera kliver runt på gårdsplanen.

Våren 2016

Den första april föds de första, Marcipan och Mazarin, två praktfulla baggar. Sedan följer alla i en ström, och oftast nattetid. Mot slutet av månaden är vi hyfsat möra. I år är det två stall, de äldre i tvåan och de unga i ettan. De äldre med pappa Baggera ligger före.

De yngre tackorna, årsgamla, med pappa Baloo steget efter. Men så sent in i maj anländer två fullkomligt fantastiska små tackor, en tidig morgon bland de äldre tackorna. Med förundran ser vi att mammatackan klarar dem, de väger ett och ett halvt kilo, var när de föds, men har en självklar livskraft, och de blir snabbt allas omsorg i hagen, tom de andra, nu ganska stora, lammen tar hänsyn till dem.

Under tiden har vi tagit farväl av en tacka som får ett på tok för stort lamm för sin egen storlek. Vi hittar vår fina Prada i de ungas stall ute i hagen med två små, mellan frambenen, helt renslickade och torra, när vi trodde att det skulle ta minst ett dygn till, innan hon skulle föda. Mycket nöjd och stolt, mamma.

Vi har tagit in Milou i badkaret där också fjolårets små utan mamma bodde den första tiden. Milou följer oss, trognare än hundarna, Cassis och Rossi. Han åker ut i hagen till de andra när alla rosenknoppar i trädgården är uppätna. Han är lite ensam inledningsvis, och efter några rejäla buffar blir han accepterad, han är inte helt van vid andra lamm och får, men han tycker nog ändå fortfarande att vi åtminstone borde sova med honom i hagen.

Det är en torr sommar, och när regnet äntligen kommer i juli jublar vi.

1111

1asdasdasdasd11

Sommaren 2016

Milou är stadigt hungrig, han följer oss trognare än en liten hund. Han väcker oss klockan fem och bääar intensivt utanför sovrumsfönstret, redo för dagens första flaska.Han går med ned och badar, han inviger det nya korset, ja, han deltar helt enkelt i det dagliga livet. Hans bror Morris, som går kvar i hagen hos sin mamma och syster, smiter dagligen in i trädgården. Mer för att äta buskar än för att umgås med Milou, tror vi, men ändå, vi har svårt att helt förneka tanken på att de söker varandra.

Hösten 2016

Vi tar farväl av Baggera och Baloo och välkomnar Baronen.

Han är vacker, i sin svagt blågrå ton och raka profil. Han tar sig snabbt an uppgiften att uppvakta sina 33 tackor. Det är en fårvänlig höst. Lagom varmt och fjolårets hö blir tillskott på bekvämt avstånd, gräset är klart ätbart, men med en torr sommar, något decimerat. Mängden äpplen är fantastisk, dels äter fåren direkt från träden och vi plockar trettio stora lådor för vintern. Vi njuter fortsatt lika mycket av att få mocka, vattna och utfodra. Kontakten med de 34 ger ny dimension till tillvaron. Alla slitna och trötta människor borde få vara i hagarna några timmar varje dag.

111

11111

Våren, sommaren och hösten 2017

Efter en ovanligt mild vinter öppnar vi BB och barnkammaren. I det ena stallet föder tackorna fram till slutet av maj 46 lamm. De får lugn och avskildhet innan de lotsas in till barnkammaren. Här ropar tackorna på sina nyfödda allt eftersom de släpps in, tidiga ljusa morgnar vandrar de med sina alldeles svarta lamm ut i hagarna. Vi måste ändå ge tillskott denna torra sommar. Mest oroliga är vi för vattnet, tänk om brunnen sinar. Men det gör den inte. Det vet vi nu när allt regnet kommit i augusti och september. När alla har fött har vi fem tackor och Baronen kvar på den numera gamla BB avdelningen. Direkt efter midsommar ropar Thomas; du måste komma, fort!

På vingliga ben står vår lill-47a i slutet av juni med stolt mamma, ja han spräcker schemat, men blir hela hagens kellamm. Mamma tacka, själv född sent i fjol, tar omvägar förbi de äldre damerna i barnhagarna, men det hade hon inte behövt. De visar både hänsyn och omsorg. Vår unge 47a överlever slakten som blir i början av september. Liksom en ung herre till, som smet tillbaka in i hagarna när vi skilde slaktlammen från övriga. 43 lamm och nio får går till slakt. Och när jag då dagen efter synar framförallt tackorna så att de mår bra plötsligen får syn på den unge utbrytaren skrattar vi gott. Det blir sällskap för vår nye bagge. Baronen har, kan vi tyvärr se efter mönstringen, på tok för mycket rött i ullen för att få göra tjänst ett år till, tråkigt.

Som alltid stillnar det i hagarna när slaktbilen lämnar. Vi rensar och lägger in ny halm som vi hämtat. Snart dags att klippa, de 33 vi nu har kvar.

1 11